Granbarkborr
Graa Collective
Bærum Kunsthall, Bærum, NO
September - December 2023
SV
"Granbarkborr" är ett samarbetsprojekt inom Graa Collective. Videoverket är en dokumentation av performativa handlingar, där barkborrens mönster utforskas genom graffiti. Barkborrens roll som nedbrytare och skadedjur i skogen resonerar med graffitimålarens roll i stadsmiljön.
Under den torra och varma sommaren 2018 led många av Stockholms granskogar av torka. Vanligtvis beskyddar sig de friska träden mot barkborrars angrepp genom att dränka dem i kåda. De uttorkade och döda träden är däremot försvarslösa och blir ett lätt byte. Sedan dess har angreppen ökat exponentiellt.
Skogen är ett nätverk av arter som hela tiden påverkar varandra. I naturskogen lever granarna länge och avstånden mellan de nydöda träden är stora. Där är barkborren sällsynt. Den trivs däremot bättre i de monokulturella, mänskligt skapade skogarna. Här finns inte samma biologiska mångfald, skogen är mindre robust och utsätts lättare för storskaliga störningar.
I likhet med dessa skogar kan storstaden ses som en miljö dominerad av en enda art. Barkborren kan här liknas med klottraren, som går till angrepp på det monokulturella och lämnar efter sig distinkta visuella spår.
ENG
"Granbarkborr" is a collaborative project within Graa Collective. The video is a documentation of perforamtive actions, where patterns of the bark beetle is explored through graffiti. The role of the bark beetle as a decomposer and a vermin in the forest, resonates with the role of the graffiti writer in the urban landscape.
During the dry and hot summer of 2018, many spruce forests around Stockholm became drought-stressed. Usually, the healthy trees protect themselves against the attacks of bark beetles by drowning them in resin. The dried and dead trees, on the other hand, are defenseless and become an easy prey. Since then, the attacks have increased exponentially.
Forests are networks of species constantly coshaping one another. In the natural forest, the spruce trees become very old and the distance between newly dead trees is large. There, the spruce bark beetle is therefore a rare species. However, it thrives better in the monocultural, man-made forests, where there is not the same biological diversity. The monocultural forest is less resilient and more easily exposed to large-scale disturbances.
Similar to these forests, the big city landscape can be seen as an environment dominated by a single species. The bark beetle can here be compared to the writer, who attacks the monocultural surroundings and leaves distinct visual traces behind.